Mässingsskyltar runt halsen
Det fanns en liten flicka som hette Emmy-Lo. Hon var inte riktigt som andra flickor. Eller ja, på vissa sätt var hon det men på andra sätt var hon det inte. Hon bar nämligen mässingsskyltar runt halsen, utan att någon visste varför. Det hela var verkligen en källa till osäkerhet i kvarteret där flickan bodde. Många undrade. Många kikade. Över häckar, bakom buskar, bakom bilar och genom fönstret. Varför hade hon mässingsskyltar runt halsen?
En dag gick Emmy-Lo längs gatan utanför huset. Hon hade inget särskilt mål med var hon skulle och det var därför hon kunde ta det lugnt. Tiden var inte ett problem och inte heller riktningen. Hon hade all tid i välden på sin, bokstavligen. Mässingsskyltarna skramlade där hon gick fram längs asfalten. När hon passerade en vägren i närheten av korsningen som ledde ut ur staden hörde hon en röst inifrån en trädgård. Det var en kvinna, kanske i flickans farmors ålder, som sa: "Du.. Du! Tös, varför har du mässingsskyltar? Ja, varför hänger det mässingsskyltar runt nacken på dig?"
Emmy-Lo tittade upp mot tanten och log. Höll upp sina mässingsskyltar – de var säkerligen ett tiotal vid det här laget – och frågade glatt: "Menar du de här mässingsskyltarna?". Tanten tittade tillbaka storögt och nickade. "Ja, jag ser ingen anledning till varför jag inte ska bära mässingsskyltar. Varför bär damen ringar, om jag får fråga?" svarade flickan.
Tanten på andra sidan busken tycktes förvånad över att få frågan. Hon tittade ner på sina händer där fem ringar prydde fingrarna som såg ut som avlånga russin. "Ja, jag tycker väl att dom är fina antar jag. Men mässingsskyltar..."
Flickan avbröt och svarade lika glatt: "Ja, precis! Jag tycker också att dina ringar är fina. Och jag tycker att mina mässingsskyltar är fina. Man bär det man tycker om, eller hur?"
Ett ögonblick av förvirring uppstod och tanten hann inte svara förrän Emmy-Lo hade vandrat vidare längs gatan. Skramlade gjorde de, mässingsskyltarna som nu verkade som ett bollplank för solens strålar som strilade genom molnen. Det var fler som skulle titta förundrat på flickans utstyrsel, på mässingsskyltarna, under den dagen. Det var däremot ingen mer som skulle fråga om det den här gången.
Vi hörs!
