Lycka för en armbågskontakt

Det var en gång en armbågskontakt. En väldigt ensam sådan, om vi ska vara helt ärliga. Hon satt på väggen, i en hall, och öppnade dörren till en förskola. Man kunde helt klart ha det värre som armbågskontakt. Jag menar, varje dag lyftes mängder av barn upp för att trycka på henne. Det var bland det bästa de visste och det fanns inget hon gillade med än glada barn. Problemet var bara att den mesta tiden på dygnet bara gick åt på att vänta. Vänta, vänta och vänta till dagen antingen började eller tog slut.

Hon hade en syster som var en armbågskontakt som satt på insidan av dörren och öppnade den inifrån då någon skulle ut. De kunde prata en kort stund varje gång dörren öppnades men det var ytterst kort. Vår armbågskontakt var oerhört avundsjuk på sin syster. Hon tänkte att hon fick se så mycket mer roliga saker under en dag. Barn som lekte, ritade, lärde sig massa saker och hade roligt. Vår armbågskontakt fick bara se folk lufsa in och ut i trapphuset. Det var inget kul. Det var ensamt.

Så hade det varit sedan 1992. Förskolan som numera hette fjärilen hade hetat många olika saker. För armbågskontakten var allt sig likt, dock. År ut och år in satt hon på väggen och såg livet passera. Såg personer som växte upp. Barn som inte längre var barn. En armbågskontakt känner igen alla människor de ser. De har inte så mycket annat för sig.

Det var först under de senaste två åren som vår armbågskontakt börjat känna att något måste hända. Det kunde inte fortgå såhär föralltid. Det fick vara nog med 30 år i bagaget. Men hur skulle hon, en helt vanlig armbågskontakt, kunna förändra sin situation? Det går väl ändå inte?

Eftersom hon var en armbågskontakt, och inte en människa, så behövde hon inte sova. Hon gillade däremot att låtsas sova och vilade ögonen då trapphuset blev mörkt på nätterna. När ljuset tändes såg hon över till andra delen av hallen hon satt i. Det som förut hade varit en butik för charkuterier skulle nu bli ett apotek. Intressant, tänkte armbågskontakten. Då kunde man också få se lite andra människor. Tre dagar senare skedde den största omställningen i hennes liv hittills. När hon tittade mot den nya dörren så såg hon plötsligt att en ny armbågskontakt hade installerats.

Den såg på henne och hon såg tillbaka. Hon tänkte "Snälla, var vid liv". Efter tre sekunder fick hon ett "Hej på dig" från andra sidan hallen.

Lycka.