En magiskt takrosett
När dörren till det gamla huset, vid änden av vägen, längst upp på kullen öppnades hade ingen satt sin fot där på 30 år. Den första foten tillhörde Elsa. Hon klev in över tröskeln, stängde dörren efter sig och såg upp i taket på den takrosett som fanns där. Hon hade hört mycket om den. Historier som vandrat i generationer i såväl hennes familj som övriga familjer i byn. Det sades att takrosetten hade något magiskt över sig. Att den kunde göra att man kom bort. Bort från byn och bortom se obestigliga bergen. Bortom haven.
I ärlighetens namn såg det ut som vilken takrosett som helst, tyckte Elsa. Hon kunde däremot inte förbise hennes fars historier som berättats för henne under hela hennes liv. Det var något med den där takrosetten och hon skulle ta reda på hur mycket sanning det låg i berättelserna.
Första problemet hon stötte på var hur hon skulle ta sig dit upp. En takrosett som satt ca 10 meter ovanför hennes huvud, utan anknytning till någon trappa – ja, detta kunde bli svårt. Hon slet ögonen från nämnda takrosett och började se sig om. Ett rep? En stege? Var det för mycket begärt? Hon öppnade dörren och gick ut i den igenvuxna trädgården igen. Fanns det något som hon kunde använda sig av där?
Efter noga letande i buskagen hittade hon ett gammalt rep. Det var något sargat men fortsatt väldigt tjockt. Det skulle nog duga för att komma åt takrosetten, tänkte hon. Hon hängde det oerhört tunga repet över dina axlar och begav sig mot huset igen. Dörren stod öppen trots att hon vet att hon lämnade den stängt. Hade hon fått besök? Hon klev återigen in och såg sig omkring i den stora hallen. Det fanns ingen där. Att döma av fotspåren i dammet hade heller ingen gått in efter henne. Det var bara hennes spår där.
Hon såg upp mot sin takrosett. Den hade ändrat färg. Den takrosett hon sett på tidigare var tveklöst äggskalsvit, precis som taket runtomkring. Den hon nu vilade ögonen på var gyllene av det klaraste guld. Vad var det där för takrosett egentligen?
